Dödahavsrullarna och frimureriet

Ett föredrag hållet av Karl-Gustav Sandelin, förste talman i Stor Capitlet i Finland, vid sommarsamlingen Havskrona Sommar Frimurare i Nagu, Åbolands skärgård i Finland, sommaren 2013.

En dryg vecka före samlingen hade bröderna firat midsommar. En del hade gjort det genom att delta i gamla fornnordiska ritualer med brasor, majstänger och konsumtion av öl och andra lite starkare drycker. Men i kyrkliga sammanhang hade man firat Johannes döparens dag. I Johannesevangeliet möter vi Johannes döparen redan i första kapitlet. När Johannes får frågan vem han är svarar han med ett citat ur profeten Jesajas bok (40:3) där det sägs: "Jag är en röst som ropar i öknen, gör vägen rak för Herren". Också i en av dödahavsrullarna citeras samma vers och sammanhanget visar att den eller de som står bakom den texten också tolkar sin uppgift som ett röjande av en väg för Herren. Vad är det fråga om? Har vi att göra med en grupp som Johannes döparen och genom honom Jesus från Nasaret hörde ihop med?

Kort efter att jag börjat studera teologi vid Helsingfors universitet år 1959 publicerade Teologiska fakultetens bibelforskare år 1960 en liten volym med den finska titeln Qumran, Kuolleen meren löydöt 1950-luvun tutkimuksessa. (Qumran, Dödahavsfynden i 1950-talets forskning). Författarna var professorer och docenter. Av dem blev två, Aarre Lauha och Aimo Nikolainen, sedermera biskopar i Helsingfors. Jag fick alltså redan i början av min studietid genom mina lärare vid fakulteten kunskap om dödahavsrullarna. Det rörde sig om helt unika textfynd i grottor nära Qumran vid nordvästra stranden av Döda havet. Upptäckterna gjordes under en tid som sträckte sig från slutet av 1940-talet till mitten av 1950-talet. Texterna gav upphov till alla möjliga spekulationer och skrönor.

Till de senare hörde följande historia. Till att börja med hamnade en del av rullarna, som av en tillfällighet hade upptäckts av några beduiner, i staten Israels ägo medan en annan del kom i händerna på en biskop för en orientalisk kyrka, den syrisk ortodoxa kyrkan. Han hade titeln Mar och hette Athanasius Yeshue Samuel. Det berättas att han i samband med en tjänsteresa till U.S.A. tog rullarna med sig och att han sedan sålde dem till ett högt pris, varefter han levde glada dagar som privatman i en välbevakad villa i Amerika. Det stämmer nog att Mar Samuel reste till Amerika med en del rullar, men det stämmer inte att han använde sig av pengarna i eget syfte utan hans kyrka och de amerikanska skattemyndigheterna tog hand om dem. Själv blev Mar Samuel sedan ärkebiskop för den syrisk ortodoxa kyrkan i Amerika. Jag vet inte om det var försäljningen av rullarna som banade väg för honom till hans höga ämbete. Av gammalt känner vi ju till att pengar och religion ofta har hängt nära samman. Man behöver inte bara tänka på avlatshandeln i Tyskland under 1500-talet. I varje fall hamnade också de här rullarna genom generalen och arkeologen Yigael Yadins köp i staten Israels ägo.

En av de rullar som Mar Samuel till att börja med hade lagt beslag på finns till allmänt påseende i ett imponerande museum i Jerusalem. Jag misstänker att den rullen ändå är en kopia, en s.k. faksimil. När det gäller originalet är det fråga om den äldsta, kända handskriften till Jesajaboken. Den är inte helt intakt, men nästan. Jag har själv en liten kopia i en kruka som utgör en miniatyr av de lerkrukor som rullarna sattes i innan de placerades i de grottor där man hittade dem. Troligen gömde man dem under det s.k. judiska kriget i slutet av 60-talet e.Kr. när de romerska legionerna närmade sig norrifrån längs Jordandalen.

Dödahavsfynden omfattar inte bara bibeltexter utan också kommentarer till bibeltexter och sedan naturligtvis texter som upplyser oss om upphovsmännen till texterna, hur de tänkte och hur de levde. Tyvärr förstod lokalbefolkningen i regionen inte alltid, hur historiskt värdefullt material det var fråga om. En del av rullarna förstördes genom att man använde dem som bränsle när man värmde sig under kalla nätter i öknen. En stor del av materialet finns i form av små fragment som expertisen försöker pussla ihop till större texthelheter. Allt känt material är emellertid fotograferat och dessutom utgivet i vetenskapliga kommenterade editioner i stora foliantvolymer. De finns t.ex. vid Teologiska fakultetens bibliotek vid Åbo Akademi och upptar lite över en hyllmeter. Man får nog också fram en hel del på internet, både på hebreiska som de flesta texterna är skrivna på, men också i översättning till olika språk. I tidningspressen har man läst att den romersk-katolska kyrkan skulle ha försökt hindra publiceringen av texterna därför att innehållet kunde undergräva den kyrkliga traditionens trovärdighet. Men en sådan uppfattning har ingenting med sanningen att göra. Det som stämmer är att ett antal romersk-katolska teologer vid ett mycket aktat, av dominikaner lett forskningsinstitut i Jerusalem, Ecole Biblique, hör till de främsta experterna inom Qumranforskningen.

När det sedan gäller de spekulationer som texterna gav upphov till skall jag redogöra för en ganska intressant idé. Genom dödahavsrullarna får vi s.a.s. direktkontakt med en religiös personlighet som i texterna kallas för Rättfärdighetens lärare. Det framgår tydligt att han var en judisk präst som på ett avgörande sätt påverkade grundandet av en religiös gruppering eller rörelse inom vars ram en mycket stor del av texterna har kommit till. Men dödahavsrullarna talar inte enbart i tredje person om denne religiösa ledare. Han är nämligen författare till en hel skrift som ingår i textfynden. På svenska kallas den för Tackpsalmerna. Under femtiotalet lanserades en teori om rättfärdighetens lärare. Teorin har varit ganska seglivad och bl.a. förts vidare för ett par årtionden sedan av en professor i engelska vid Göteborgs universitet, Alvar Ellegård. Man menade att Rättfärdighetens lärare egentligen var identisk med Jesus från Nasaret, d.v.s. att den Jesus som vi känner från Nya testamentet bara är en kopia av den gestalt vi känner genom Dödahavsrullarna. Jesus från Nasaret har enligt nämnda teori aldrig existerat. I sin bok Myten om Jesus (Bonniers 1992) framställer Ellegård denne som en helt uppdiktad gestalt vars förebild är Rättfärdighetens lärare. Fast teorin är seglivad är det få forskare i antikens religioner som omfattar den. Som huvudargument mot den kan man anföra att Nya testamentets Jesus och Rättfärdighetens lärare till synsätt och huvudintentioner i många avseenden skiljer sig från varandra. Men båda var ju troende judar, vilket förklarar de likheter som också finns. Rättfärdighetens lärare verkade knappt tvåhundra år före Jesus, men båda levde ändå under en tid då den grekisk-romerska kulturen dominerade i Främre orienten. Per Wallendorff, som bl.a. var kyrkoherde i Helsingfors och min chef en tid när jag i yngre år var präst i Helsingfors, disputerade vid Helsingfors universitet över en avhandling om Rättfärdighetens lärare.
Jag skall nu säga lite mer om innehållet i rullarna. Men istället för att uttryckligen peka på likheter mellan vårt frimurarsamfund och Qumransamfundet låter jag läsarna göra bruk av sin egen fantasi.

Qumransamfundet var alltså ett brödraskap, ett förbund, som styrdes av en person som med ett hebreiskt ord kallades för maskil. Titeln kan översättas med uttrycket den Vise eller den Upplyste. Under honom fanns sedan tolv präster och under dem ledare för samfundets olika avdelningar. Symboliskt delade man upp samfundet enligt Israels tolv stammar, fast antalet medlemmar inte kan ha varit särskilt stort. Men inte heller obetydligt, när man tänker på den omfattande litterära kvarlåtenskapen. Lägst i hierarkin stod lärlingar och utomstående, som på ett mindre permanent sätt stod nära samfundet. Varje medlem skulle veta sin plats och underkasta sig sina överordnade och samfundets regler. Modellen för hierarkin var tempelhierarkin i Jerusalem. Varför? Troligen av den anledningen att Qumransamfundet var en proteströrelse som inte accepterade rådande förhållanden vid Jerusalems tempel. Man ansåg prästerna där vara illegitima, vilket hänger ihop med det judiska furstehuset Mackabéernas politik. Under mitten av andra århundradet före Kristus lyckades Mackabéerna befria judarna från grekiskt-syriskt övervälde. Men de blev också överstepräster, vilket inte stod i överensstämmelse med föreskrifterna i Mose lag.

Qumransamfundets medlemmar deltog inte i den rådande tempelkulten från den tid samfundet grundades och fram till templets förstörelse år 70 e.K. Rättfärdighetens lärare och samfundets medlemmar såg fram emot den tid då Gud skulle återupprätta tempeltjänsten i Jerusalem med ett legitimt prästerskap enligt Gamla testamentets ordning. Templet hade alltså en central ställning i samfundets ideologi. En handskrift som upptäcktes först i mitten av 1950-talet i en av grottorna i Qumran kallas för Tempelrullen. Den innehåller bl.a. lagar för landet och dess renhet, prästerna, slaktoffren, sådant som har relevans för tempelkulten. Författaren låter här Gud tala i första person. Samfundets syfte var att förbereda den kommande tiden med dess rätta tempelkult. Man skulle vara en ropandes röst i öknen som skulle göra vägen rak för Herren.
Men den uppgiften såg man inte som en fridsam utveckling mot ett fjärran hägrande mål. Qumransamfundet såg sig som en del av en ljusets härskara som skulle kämpa mot alla onda makter både i himlen och på jorden. Rättfärdighetens lärare kallar i en av sina tackpsalmer Gud för Adet perfekta ljuset@. Mörkrets ängel kallades Belial och man kallade sig själv för ljusets söner och trodde att man anfördes av Ljusets furste. I en av dödahavsrullarna, i den s.k. Krigsrullen, beskrivs de olika stridsavdelningarna, deras baner och den strid de kommer att utkämpa i bjärta färger.

Man intogs i samfundet under bestämda och högtidliga former. Inträdet skedde utan påtryckning från samfundet, alltså om den sökande fritt och genom ed ville underkasta sig Guds bud. Den som ville bli medlem skulle enligt de uppgifter som finns i den s.k. Samfundsregeln först examineras och undervisas av ledaren om både samfundets läror och dess regler. Därefter skulle han ställas inför hela den samlade samfundsmenigheten som dels skulle förhöra honom och sedan rösta för hans inträde.

Vid sammankomster och måltider skulle man sitta och tala enligt en bestämd hierarkisk ordning. Man fick uttala sig först efter tillstånd från ledaren och de övriga vid sammankomsten. Brott mot samfundets regler bestraffades, i värsta fall med uteslutning ur samfundet. En central regel bestod i att man inte fick kränka eller såra en annan medlem. Man åt tillsammans och en präst välsignade alltid vinet vid måltiden. Det tog två år innan en nyintagen efter förnyad prövning blev full medlem och fick delta i den gemensamma måltiden. I Qumranruinen har man funnit ett ställe som man tolkar som en bassäng för rituella bad. Vissa antydningar om sådana finns i texterna. Här kunde en koppling finnas till Johannes döparen. Men det är mycket osäkert om Johannes döparen hade kontakt med Qumransamfundet.

En lång rad fragment av böner och andra liturgiska texter har också hittats bland fynden. Själv har jag i min bok Wisdom as Nourisher (1986) analyserat en i Qumran funnen text som man också har funnit utanför Qumran. Det finns alltså också den typen av material. Det är fråga om en Psalm som jag har tolkat som en liturgisk text enligt vilken den Himmelska Visheten är närvarande vid en jordisk måltid. Qumransamfundets män ägnade sig både åt att kopiera bibliska skrifter och att tolka dem. Ett specifikt drag hos tolkningarna är att man såg samfundet som en uppfyllelse av profetior i den Heliga Skrift. Det här sättet att läsa Gamla testamentet övertogs sedan också av de kristna, som t.ex. såg både Johannes döparen och Jesus som uppfyllelser av gammaltestamentliga profetior.

Qumransamfundets medlemmar ansåg att de förvaltade vad de kallade för hemligheter. Dit hörde deras specifika bibelutläggningar. I en kommentar till profeten Habackuks bok heter det att Gud för Rättfärdighetens lärare har uppenbarat alla de hemligheter som finns i hans tjänare profeternas ord. Till hemligheterna hörde också astrologiska och astronomiska spekulationer. Specifikt för Qumransamfundet var att man inte följde en månkalender i likhet med fariséerna utan en solkalender.

Till slut vill jag nämna en kuriositet. År 1952 upptäckte man en rulle som inte bestod av pergament som de flesta andra utan av koppar. Kopparrullen innehöll en lista på ca. 65 skattgömmor med enorma mängder av föremål både i silver och guld. De lärda tvistar om huruvida skatten någonsin har funnits eller om den eventuellt beslagtogs av romarna under det judiska kriget.

Jag kan tänka mig att en och annan läsare har observerat att jag hittills inte alls har nämnt essenerna. Essenerna eller esséerna var kända långt innan man hittade dödahavsrullarna. Man kan slå upp ordet esséer i Nordisk Familjebok, den s.k. uggleupplagan från början av senaste århundrade. Band 7 från år 1907 ger en allmän beskrivning av en judisk grupp som omtalas av de judiska författarna Filon från Alexandria och Flavius Josephus från första århundradet e.Kr. och därtill av de romerska författarna Plinius den äldre från första årh. och Dio Chrysostomus från andra årh. e.Kr. Mina lärare vid Helsingfors universitet sade att dödahavsrullarna var skrivna av essener. Men när jag som stipendiat kom till Münster i Westfalen ett par tre år senare fanns där en känd bibelforskare, chef för ett institut för studium av judendom, Karl-Heinrich Rengstorf, som ansåg att rullarna ingalunda härstammade från essener. Därtill var skillnaderna mellan de antika författarnas beskrivning och rullarnas innehåll alltför olika, ansåg han. De förra nämner t.ex. ingenting om Rättfärdighetens lärare. En ganska allmän uppfattning numera är att dödahavsrullarna härstammar från en särskild gren av essenerrörelsen som enligt Josefus hade ca. 4000 medlemmar. Men det råder ingen fullständig konsensus i saken bland forskarna. Man kan fråga om det är historiskt korrekt att med Qumranfynden kombinera de uppgifter Josefus, Filon och andra författare under antiken förmedlar om essenerna. I varje fall görs det ofta. Som ett exempel kan man ta Josefus uppgift att essenerna före sina måltider i refektoriet, dit inga andra än samfundets medlemmar hade tillträde, badade i kallt vatten efter att ha klätt sig i vita kläder. Detta kunde ge en förklaring till en del av de bassänger som man har funnit i Qumran och antydningar om klädedräkt och tvagningar i dödahavsrullarna.

Jag har själv år 1991 besökt ruinen vid Qumran i vars närhet dödahavsrullarna hittades i en närbelägen grotta. Min kollega Nils G. Holm och jag var där också en gång senare 1994 tillsammans med en studentgrupp. De flesta forskarna anser att rullarna skrevs i ett av rummen i en byggnad som fanns kvar i form av en ruin. Jag hade i Bibeln läst om korparna i öknen. Jag trodde att en korp i öknen var något ganska unikt. En uggla bland ruiner och en pelikan i öknen är symboler för ensamhet. Så tänkte jag mig också korpen i öknen. När jag ensam första gången stod i den gamla ruinen, som visserligen redan då hade restaurerats, såg jag en korp komma flygande. Kråå. Jag tyckte det var en sensation. En korp i öknen! Men efter en stund kom en hel flock. Kråå, kråå. Så unikt var det alltså inte. För övrigt rör det sig inte om en sandöken där man kan vänta sig en kamelkaravan dyka upp bakom en sanddyn. Nej, Juda öken är en stenöken. Det område som i Bibeln heter Juda är ett högland som nog sedan sluttar ner mot Jordandalen med riklig växtlighet. Jordan rinner ut i Döda havet vars omgivning är rätt så steril, men det finns ett par oaser, bl.a. En Gedi. Enligt Plinius den äldre hade essenerna sin boplats nära En Gedi. Men oasen ligger betydligt sydligare än Qumran. I varje fall lyckades jag få lift av några judiska ynglingar som i sin bil tog mig med från Qumran till oasen En Gedi. När jag såg mig om i bilen noterade jag att de hade någonting som liknade en kalashnikov i baksätet. Jag tänkte på kampen mellan ljusets och mörkrets söner. Ändå undvek jag att fråga pojkarna vad de hade tänkt ha vapnet till. Men jag fick nog höra att det inte är lönt att göra ensamma promenader längs Döda havets strand nattetid.