Frimureriets historia i korthet

Frimureriet har en mycket gammal historia som till viss del sträcker sig ända tillbaka till medeltiden.

Frimureriets ursprung kan bl.a. sökas i de medeltida sammanslutningarna av främst stenhuggare och andra byggnadshantverkare i England, Skottland, Frankrike och Tyskland. De byggde slott och borgar, katedraler, kyrkor och kloster. Hantverkarna flyttade från den ena stora arbetsplatsen till den andra och var inte anslutna till städernas hårt reglerade gillen och skrån. Troligen var det därför de kallades freemasons eller ”fria murare”. Stenhuggeriarbetena utfördes i regel i en särskild byggnad, en sk. bygghydda eller loge (engelska: lodge, tyska: Bauhütte) som uppfördes i direkt anslutning till arbetsplatsen. Där träffades arbetarna också för att dryfta angelägenheter i arbetet och för att inviga de yngre i yrkeshemligheterna och andra värdefulla levnadsregler samt befordra lärlingar till gesäller och gesäller till mästare.

I bygghyddan arbetade arkitekter och hantverkare tillsammans med kyrkans folk och från dessa möten har en rad av ceremoniella och symboliska handlingar bevarats till eftervärlden.
Sedan de stora medeltida katedralerna färdigställts och byggnadsverksamheten i övrigt minskat i omfattning, valde medlemmarna i logerna att utveckla och fördjupa verksamheten. Innebörden av detta blev att ett nytt frimuraresystem växte fram i Europa genom att man i logeverksamheten införlivade upplysningstidens idéer om tolerans, jämlikhet och individens frihet. Samtidigt öppnade medlemmarna sina loger för män utanför muraryrket, främst filosofer, vetenskapsmän och andra ledande män i samhället. Verksamheten blev sålunda i fortsättningen främst inriktad på andligt byggande.

Sammanslagningen av fyra loger i London 1717 hade stor betydelse för att konsolidera det som blev det moderna frimureriet.
År 1751 fick storlogen i London en konkurrent som kallade sig Ancients. Först 1813 lyckades man ena allt frimureri i England under en hatt - The United Grand Lodge of England - verkande i första hand i de tre första graderna. De grunder, efter vilka dessa engelska loger arbetar, har i huvudsak format övriga loger och storloger världen över. Så även det svenska Johannesfrimureriet, vars ursprung daterar sig från 1735.

Frimureriet spred sig överraskande snabbt till en rad andra länder i Europa, bl a till Frankrike redan under 1720-talet. Svenska adelsmän som vid denna tid vistades i Paris blev ofta frimurare. En av de första var greve Axel Wrede-Sparre.

Han samlade några andra f d parissvenskar och recipierade i mars 1735 i Stockholm sin svåger greve Carl Gustaf Tessin. Under 1750-talet bildades flera livskraftiga loger i Stockholm och Göteborg. Drivande kraft var bl a kungliga sekreteraren Carl Fredrik Eckleff, som introducerade såväl det skotska som kapitelfrimureriet i Sverige. Hertig Carl (sedermera Carl XIII) övertog posten som Stormästare 1774 och fick stor betydelse för frimureriets utveckling. Han blev det svenska frimureriets arkitekt.
Svenska Frimurare Orden bildades år 1780 och har sedan dess bedrivit en oavbruten verksamhet. Idag omfattar verksamheten över 15 000 medlemmar i ca 150 arbetsenheter - loger och brödraföreningar. Här ingår också ett antal sådana enheter under Stor Capitlet i Finland. Det unika svenska systemet tillämpas även i Danmark, Norge och Island.

HM Konung Carl XVI Gustaf är Ordens höge beskyddare. HM Konungen är därjämte Stormästare i Carl XIII:s Orden som är en officiell kunglig Orden, instiftad 1811, vilken tilldelas framstående svenska och utländska frimurare. Antalet är begränsat till 33 svenska riddare, varav 3 är av det andliga ståndet samt 10 utländska riddare. Denna ordensinstitution är unik i världen.

Stormästareämbetet i Svenska Frimurare Orden har gamla anor. Under mer än 200 år innehades ämbetet av svenska kungar eller medlemmar av Kungahuset. Nuvarande Stormästare är jur. kand. Anders Strömberg.

Vid sin sida har Stormästaren ett presidium och Högsta rådet. I Högsta rådet ingår Stormästarens prokurator, Stormästarens ståthållare, Ordens sigillbevarare och kansler, Ordens högste prelat, provinsialmästarna och kapitelmästaren för Stor Capitlet i Finland, Ordens överarkitekt, Ordens administrator, Ordens uppsyningsmästare, Ordens räntmästare, Ordens stormarskalk, Ordens banérförare och Ordens planeringsmästare.

Provinsialmästarna leder verksamheten inom landets åtta olika fördelningar. I dessa fördelningar ingår ett antal loger och brödraföreningar, som i sin tur leds av ordförandemästare/ordförande. Det frimureriska arbetet i Finland leds av en kapitelmästare i Helsingfors.


Ordensledningen har sedan 1877 sitt säte i Bååtska palatset på Blasieholmen i Stockholm, en byggnad från 1600-talet. Den inrymmer lokaler för kansli och logeverksamhet samt samlingslokaler för måltider, konserter etc. Där finns också värdefulla kultur- och konsthistoriska samlingar. Ordens kansli är inrymt i samma kvarter vid Nybrokajen.

Frimureriska symboler
1/1