Elisabeth
3023
Elisabeth
Besöksadress:
Södra Hamngatan 31
GÖTEBORG
Postadress:
Drottninggatan 32
411 14 GÖTEBORG

031-780 31 42, 031-780 31 44
elisabeth@frimurarorden.se

Elisabeth

Här hittar du aktuell information om våra många aktiviteter och olika verksamheter. Äldre information hittar du längst ned på sidan.


Frimureriet bland Ostindiefararna

av Olof P. Berg

Genom tillkomsten av Svenska Ostindiska kompaniet år 1731 inleddes en framgångsrik handelsrörelse som engagerade många människor och som på flera sätt kom att bidra till Göteborgs stads utveckling. Ungefär vid samma tid kom de första frimurarna till Sverige. Det var svenskar som vistats utomlands, i England, Frankrike och Holland, och där kommit i beröring med frimureriet. Svenskarna hade blivit medlemmar i de utländska logerna, och bland dessa personer fanns sådana som erhållit tillstånd att bilda loge i Sverige.

Den första logen tillkom i Stockholm år 1735 men verksamheten upphörde år 1747. Början var emellertid gjord, och år 1752 fortsatte frimureriet i en ny loge i Stockholm som fick namnet "S:t Jean Auxiliares". I Göteborg skedde en motsvarande utveckling. Efter viss förberedelse träffades åtta personer den 27 juni 1755 och bildade en loge som fick namnet "Salomoniska Logen af trenne lås". Namnet ändrades år 1757 till "Salomoniska Logen".

Åtminstone två av stiftarna hade stark anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i "Prins Clermonts Loge" i Paris. Han hade nyss, den 1 juli 1754, kommit hem från sin första resa till Kanton. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä.och sedermera själv superkargör. Han hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i "Stora logen" i Amsterdam.

Från andra länder hade resor till Kina redan gjorts, och när det svenska Ostindiska kompaniet startade var engelsmän, holländare, fransmän och danskar redan på plats. Bland dessa fanns personer som var medlemmar i respektive lands frimurarloger, men ingen logeverksamhet förekom ännu i Kina. Det var frimurare från Göteborg som förde de frimureriska tankegångarna till Kina och hade en egen loge i Kanton.

Frimurarlogen i Göteborg fick en anmärkningsvärt snabb utveckling efter starten 1755, och redan 1759 hade logen inte mindre än 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar i Ostindiska kompaniet. En annan större grupp var officerare - 28 personer. Bland dessa fanns en del sjöofficerare som kom i beröring med eller till och med deltog i Ostindiska kompaniets resor.

Det var inte billigt att bli frimurare på den tiden. Det krävdes goda inkomster, och det hade personalen i kompaniet. Receptionsavgiften vid inträde i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt, som skulle erläggas i förskott. Härtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt. Vidare förväntade man sig att medlemmarna skulle bidraga till speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i "privilegiepengar" (bonus) för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar men i stället del i vinsten vid lastens försäljning. Denna vinst var under större delen av 1700-talet utomordentligt stor och superkargörerna gjorde sig ansenliga inkomster.

År 1759, bara fyra år efter logens tillkomst, skulle sju frimurare avresa till Kina och begärde då tillstånd att få hålla loge på utrikes ort. Färden företogs med två fartyg. Det ena var "Stockholms Slott" med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare. Det andra var "Frederic Adolph" med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Dessa var båda frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht – en av Göteborgslogens grundare – Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns ytterligare två frimurare, nämligen löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg. Det var säkert Friedrich Habicht som med sina erfarenheter från en tidigare resa funnit det lämpligt att kunna hålla det frimureriska intresset levande och tagit initiativet till att söka tillstånd att hålla loge under resan. Detta beviljades av Logen i Göteborg.

Det första tillfället till logemöte kom ganska snart, nämligen när skeppen anlände till Cadiz, dit de flesta ostindiefararna seglade för att sälja den last som medtagits från Sverige i form av järn mm. i utbyte mot silverpiastrar som kineserna föredrog framför all annan valuta. Även de hemgående skeppen angjorde ibland Cadiz. Sålunda råkade "Prins Carl", som var på hemväg och hade flera frimurare ombord, befinna sig i Cadiz samtidigt med de båda ovan nämnda utgående skeppen. Nu begagnade sig de utseglande frimurarna av sitt tillstånd att hålla loge, vilket skedde ombord på "Prins Carl". Logen i Göteborg fick en rapport om händelsen i form av ett protokoll. Av detta framgår att man erhållit ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde de konvojerande svenska krigsfartygen som även de låg i hamnen i Cadiz. Av dessa blev tre efter fartygets hemkomst på hösten samma år invalda i "Salomoniska Logen" i Göteborg.

I Kanton hyrde Ostindiska kompaniet ett faktori, men dess väggar var tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas hölls alla sammankomster ombord på ett av skeppen. Efter "Stockholms Slotts" och "Frederic Adolphs" avresa upphörde logearbetet i Kanton, eftersom de personer som innehade logetillståndet inte längre befann sig där. Detta hindrade emellertid inte frimurarna i Kanton att träffas.

Varje svenskt skepp som kom dit hade frimurare ombord. Inte mindre än 40 av superkargörerna var frimurare, och bland kaptenerna rörde det sig om ungefär halva antalet. Vissa superkargörer var s.k. kvarliggare, dvs. de stannade i Kanton och for hem med något senare ankommet skepp. En del blev kvar där i upp till 9 år. Även ombord på de andra nationernas skepp fanns frimurare. Man kan utgå från att alla frimurare, oavsett nationalitet, kände en viss samhörighet. De ville gärna hålla sina frimurarkunskaper vid liv och utbyta tankar med personer som de kunde lita på och anförtro sig åt. Någon formell loge kunde givetvis inte hållas, men de svenska frimurarna brukade träffas ombord på något skepp vid sammankomster som gick under namnet Frimurare Sällskapet.

I november 1756 fattades beslut i Logen i Göteborg om instiftandet av ett "barmhärtighetsverk" i form av ett barnhus, där man tog emot föräldralösa barn och svarade för deras fostran och upplärning i ett yrke, så de skulle få en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till denna verksamhet. Barnhuset kom snabbt igång och vann gillande såväl hos myndigheterna som hos allmänheten och bidrog till att ge frimurarna ett gott anseende. Till bestridande av kostnaderna erhöll frimurarna tillstånd att uppta kollekt vid stadens kyrkor en gång om året. Av större ekonomisk betydelse var dock rätten att ta upp s.k. portpenningar. Göteborg var under 1700-talet en befäst stad med tre portar som hölls stängda nattetid. Då var i princip all in- och utpassering förbjuden, men porten kunde öppnas om vederbörande erlade portpenning. Trafiken var tydligen livlig, ty dessa portpenningar var Barnhusets största inkomstkälla under många år.

Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet ägde insamling rum och beloppet erlades i piastrar, vilket överlämnades till ostindiska kompaniet att utbetalas i svenska mynt i Göteborg. Vid ett möte ombord på skeppet "Adolph Frederic" den 14 oktober 1785 i Frimurare Sällskapet var 17 frimurare från Göteborg närvarande och alla deltog i insamlingen till barnhuset. Totalt befann sig detta år inte mindre än 21 frimurare i Kanton, och dessa gemensamt kan ha beslutat att söka tillstånd att få bilda en riktig loge i Kanton. Om man räknar med skeppets återfärd till Sverige, så stämmer tiden ganska väl med det beslut som hertig Karl – Frimurare Ordens högste styresman – fattade i mars 1787, nämligen att en loge skulle bildas i Kanton och att den skulle kallas "Elisabeth" efter hans gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den där näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Medlemmarna kunde vara av vilken nationalitet som helst och ordförandemästaren hade rätt att använda det språk som han fann lämpligast. Den loge som nu kom att bildas i Kanton installerades i egen lokal på det svenska faktoriets område den 20 september 1788. (Fig. 1) Namnet blev "S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton". Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg. Logens medlemmar kom även att omfatta en del utlänningar. En genomgång av logens protokoll visar att vid en reception för nya medlemmar år 1795 var t.ex. tre personer svenska medborgare i tjänst vid Ostindiska kompaniet, medan sju personer var av andra nationaliteter, företrädesvis engelsmän. Vid samma tillfälle "adopterades" en engelsman och en fransman som redan tillhörde loger i respektive hemland. Då svenska medlemmar blev antagna till frimurare i Kanton, blev det vanligt att en frivillig gåva skänktes till Barnhuset i Göteborg. Protokoll från år 1788, då fyra medlemmar antogs, visar att två var superkargörer som skänkte 300 piastrar vardera, och de två andra var kaptener som gav 150 piastrar vardera. De utländska medlemmarna däremot, lämnade inget bidrag till Barnhuset.

Den av kaptenerna i Ostindiska kompaniet som gjorde de flesta resorna som befälhavare var Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Han företog minst tio resor, var av sju som kapten. Vid sin sista resa fick han vid ankomsten till Cadiz uppleva den sällsynta äran att av den svenske konsuln på plats få emottaga Vasaorden. Som frimurare var han en föregångsman på flera andra sätt än genom att bidra med penningmedel. Så införde han nya seder ifråga om behandlingen av besättningen. Den gängse råa tonen ombord förbjöds av Ekeberg, prygelstraffet avskaffades och en allvarlig men mildare ordning ersatte den stenhårda disciplinen. Det goda resultatet på hans skepp manade snart andra kaptener och rederier till efterföljd. Ett annat exempel. Vid ett besök på Sumatra blev Ekeberg varse hur slavarna pinades. Han upprördes särskilt vid ett tillfälle då han såg hur en sjuårig pojke blev behandlad. Han bad att få köpa slaven, vilket beviljades. Han övertalade även två superkargörer som var med på resan att friköpa var sin slav. Den gosse som Ekeberg tog hand om fick följa med hem till Sverige, där han uppfostrades tillsammans med Ekebergs egen son. På tre år lärde sig den förre slavgossen att tala svenska, han blev döpt i den kristna evangeliska läran.

Näst efter Ekeberg var Carl Gustaf Lehman (1714-1777) den som gjorde flest resor som kapten i kompaniets tjänst. Han var en hängiven frimurare och lät i Kanton beställa en servis med frimuraremblem jämte sitt monogram.

Det sista svenska skeppet avseglade från Kanton år 1805, men redan 1801 hade ordföranden i "Logen Elisabeth" rapporterat till Frimurarsamhället i Göteborg att verksamheten legat nere sedan några år. I och med att den svenska ostindiesjöfarten nu upphörde, fanns ingen grund för fortsatt svensk frimurerisk verksamhet i Kanton.

 

Altare
1/2