Elisabeth
3023
Elisabeth
Besöksadress:
Södra Hamngatan 31
GÖTEBORG
Postadress:
Drottninggatan 32
411 14 GÖTEBORG

031-780 31 42, 031-780 31 44
elisabeth@frimurarorden.se

Elisabeth

Här hittar du aktuell information om våra många aktiviteter och olika verksamheter. Äldre information hittar du längst ned på sidan.


Den nya S:t Johanneslogen Elisabeth

Invigningstal av dess Ordförande Mästare Gillis Edman lördagen den 4 februari 2006

Högst upplyste Styrande Mästare

Högst upplyste Riddare och Kommendörer med Röda Korset, ja, alla ni övriga minst lika lysande bröder - käraste vänner!

Så hade då dagen kommit – dagen, då hon skulle stifta bekantskap med sitt nya hemland. Förundrad, nyfiken och säkert lite rädd stod hon vid relingen på krigsskeppet Sofia Albertina. Nygift, om än utan den nyblivne makens närvaro utan i stället en svensk ädlings, som vid vigseln några dagar tidigare "par procuration" representerat brudgummen, hertig Karl. Hon var bara ett barn, den blott femton år gamla Hedvig Elisabeth Charlotta när hon nu, i det nordiska sommarljuset, färdades mot sitt nya hemland för att därefter aldrig återse sitt forna. Liten, späd och kanske lite rosigt blyg men med en vaksam och uppmärksam blick stod hon där på fördäcket. Ingen anade i denna stund den medvetenhet hon besatt, den starka karaktärsfasta viljan att lära och moget hantera sitt nya liv. Hon hade redan nu bestämt sig att klara denna utmaning. Det var söndagen den 3 juli 1774 och platsen var Erstavik i Stockholms inlopp. Hårda vindar omöjliggjorde säker landstigning till först dagen därpå och kungen (Gustaf III, hennes nyblivne svåger) hade inkognito begivit sig ut till Erstavik.

Den rikt begåvade konungen – men alltmer uppfylld av sig själv och sina illustra idéer och planlösa hållningssätt till riket och rikets omsorg, anade inte vilken stark och säregen kvinna han kommit till mötes. Han såg i henne, som dessutom var hans kusin, sin ätts framtid, den Holstein-Gottorpska. Hon var av Guds och hans egen nåd utvald att säkerställa successionen. Vad alla visste men få vågade nämna, var att kungen och hans partner men inte särdeles älskade gemål, Sofia Magdalena inte förmådde eller rent av ville tillgodose förväntningarna på arvfurste och i bästa fall ett flertal, för säkerhets skull.

Konungens bror, den likaledes begåvade men alltför obeslutsamme och räddhågsne Karl, hertig av Södermanland fick liksom inte till det när det gällde kvinnor. Jo, med kvinnor i allmänhet tycktes hertigen ha en oroväckande framgång, en begåvning Karl upplysningsvis besatt hela livet ut. Men problemet var att han tenderade att bli förälskad vilket krånglade till det hela och nu måste det till en vad som ansågs "lämplig" gemål. Snabbt och lätt hade generalmajoren friherre Hampus Mörner skickats till det lilla oansenliga hovet i Eutin, för att hos Elisabeths far, furstbiskopen af Lybeck, Fredrik August föreslå lämpligheten av ett förbund mellan dennes dotter och hertig Karl. Redan 1770, då Karl var på resa mot Aachen, hade han stannat i Eutin och funnit behag i sin då elvaåriga kusin Elisabeth. Detta berättar han i ett brev tillsänt sin syster Sofia Albertina. För övrigt ännu en av dessa starka och ibland kloka kvinnor som skulle möta vår Elisabeth i det nya landet - Elisabeths eget "Terra nova". Dessa kvinnor som gavs rum att utvecklas bland de många så svaga manliga exemplen. Nåväl, nu skall inte detta bli en his-torielektion utan mer ett försök att något lära känna karaktären, som gömmer sig bakom det kvinnonamn och den kvinna vi i göteborgsfrimureriet återknutit kontakten med och åter valt att uppkalla oss efter.

Redan när Elisabeth inlett sitt liv i Det nya landet påbörjade hon skrivandet av sina memoarer. Hon skrev dem som brev vilka hon sedan i form av månadsbrev, med löfte om tystlåtenhet, tillställde sin förtrogna Sophie von Fersen, sedermera grevinnan Sophie Piper. Dessa brev kom att oavbrutet sträcka sig från augusti månad 1775 till oktober månad 1817, alltså endast några månader före vår Elisabeths död. I breven, som hon valde som skrivform för sina växande memoarer, skildrar hon på ett märkvärdigt och initierat sätt det som skedde i och kring den svenske kungens hov. Hennes betraktande och analyserande förmåga är häpnadsväckande och hon beskriver både den tidens storpolitik och det speciella hovlivet, till exempel den smärtsamma relationen mellan hovet och den rabiata änkedrottningen Lovisa Ulrika, ännu ett exempel på alla dessa kungliga stålkvinnor som upplevt sig ha hamnat i utkanten av världen – i Stockholm, och nu vältrar sig i bitterhet däröver. (Ett för oss göteborgare ganska förståeligt tillstånd – men vem frågar oss). I breven belyser hon sin gemål, vi frimurares store förgrundsman, hon ser honom med ömsom oro och ömsom med överseende. Det vill liksom inte bli riktigt bra med honom. Frimureriet nämns knappast mer än att hon i ett sammanhang skriver att hertigen farit till Göteborg i vad som sagts politiska ärenden. Men det är väl något frimurarärende snärtar hon till med. Hon tilltalar honom i sina brev med; "min käre vän" och någon gång "min älskade vän". Höljt i dunkel är dock om hon egentligen älskar honom eller han henne. Däremot framgår det att hon omger honom med stor värme och omsorg, vi kan kalla det sympati. Hur går det då med den stora uppgiften, den att förse riket med en arvprins? 1797 blir så Elisabeth åter gravid efter flera missfall och föder den 3 juli 1798 äntligen sonen Karl Adolf, hertigen av Värmland. Den oerhörda smärtan kan bara anas då prinsen dör under sin sjunde levnadsdag. Livet i det nya landet kräver så oändligt mycket av Hedvig Elisabeth Charlotta.

Så över till S:t Johanneslogen Elisabeth av Kanton. 1788, den 20 september instiftades denna loge i Kanton. Till logen sökte sig de svenskar som genom intressen i Ostindiska kompaniet hade sin tillfälliga arbetsplats i Kanton. Det var hertig Karl som i sin omsorg om dessa för riket så viktiga personer skapade möjlighet att på distans föra ett av ordensledningen bekräftat logearbete. Det var av högaktning till sin gemål han medgav logen hennes namn. Arbetet fortfor i första hand fram till december 1793 då dess ordförandemästare Johan Adolph Smedberg avled. Det avtog härefter och när Ostindiska kompaniets verksamhet avtog för att slutligen upphöra försvann givetvis möjligheten för logens bestånd. Efter 1801 synes ingen verksamhet längre ha bedrivits i Kanton "Elisabeth" även om man hade skriftväxling med Göteborg fram till 1812. Helt ströks "Elisabeth" ur ordensrullorna först 1878.

Följer man hertig Karls frimurarintresse kan det i olika sammanhang framskymta att han såg ett genuint värde i att förmedla den trygghet som han upplevde fanns i att vara frimurare. Även om mycket kring hertigen syntes konturlöst kan man läsa om Gustaf Adolf Reuterholm, hertigens nära vän och förtrogne, hur denne då han skulle bege sig på ofrivillig långresa blev omfattad av frimurarnas förböner i en ceremoni, ledd av hertigen själv. Måhända kan vi utifrån denna omständighet söka anledningen till att Johanneslogen i Kanton fick namn efter hans gemål, fast med prefixet "S:ta". Han ville ge de bortavarande och långväga inte bara frimurartrygghet utan också att de, på något outtalat sätt, skulle omfattas av den kvinnas omsorger för vilket han, mycket till trots, sannolikt kände den uppriktigaste aktning och tillgivenhet inför.

Idag skriver vi den 4 februari 2006. Jag skulle bli förvånad om det någon annanstans än i detta rum just nu talas om vår kära Hedvig Elisabeth Charlotta. Hon är inte längre föremål för allmänhetens skvaller eller i bästa fall intresse. Detta behov ombesörjes så väl av senare tiders partyprinsessor och folket får fortfarande inte bara sitt bröd utan också sina skådespel. Men nu är hon vår förebild och då inte bara till namnet utan vi kan med framgång fundera över vad hon har att ge en samling av dagens frimurare av visdom och erfarenhet? När dessa mina tankar nedtecknas sitter jag så till att jag har en underbar vy över västerhavet och det är en vintrig solnedgång. Färgerna blir klara och starka i solens röda och orange skalor, det stålgrå färgar både hav och moln och därutöver den vita snön, i kvällsljuset såsom i grå silverton. Alla dessa valörer såg också Elisabeth, samma sol, samma vatten, samma färger. Skapelsens bestående värden och innehåll ger oss människor den bitterljuva påminnelsen om, att vi är en sekund i epokernas ström med den stora uppgiften att i några snabba flyende sekvenser förvalta Guds hela skapelse – hans kärleksbevis. Vår Elisabeth tog verkligen sin uppgift på allvar. Kommen till sitt "Terra Nova" fattade hon sitt beslut att ge sitt liv, sina personliga förutsättningar i ett sammanhang där hon förstod att livet ytterst sett är ämnat att levas för andra. Hennes brev åtföljs av ett "självporträtt". Detta skriver hon när hon är cirka nitton år gammal och även detta andas en häpnadsväckande mogenhet: "Få människor äro lyckliga nog att känna sig själva, och de äro ej många, som fått lära sig konsten att rannsaka sitt inre. Detta har man dock vid min uppfostran beaktat och lärt mig upptäcka de mest dolda gömslen i mitt hjärta, därför är det möjligt att i dag framställa mitt porträtt för dem, som ej fullständigt känna mina både goda och dåliga sidor." Denna insiktsförmåga ger oss anledning tro, att då hertig Karl verkligen reflekterade, fann verklig anledning att låta en loge bära sin hustrus namn. I dag vandrar vi ämbetsmän och medlemmar av S:t Johanneslogen Elisabeth in i vårt Terra nova. Bakgrunden till detta är likt den Elisabeth hade när hon skrev sina brev. Ytterst gör vi detta för att andra, efter oss, skall få glädje och insikt i att få dela och uppleva något av det vi själva gjort. Det kommer aldrig att vara ett självändamål att vara frimurare. Möjligen kan det vara det om man är medlem i Svenska Frimurare Orden men att VARA frimurare måste innebära att vidga sina vyer utanför sig själv. Här möts då du, jag och Elisabeth. När vi kommer till det nya landet så rörs vi av uppgiftens tyngd och vågar det största av möten – mötet med mig själv, eller som Dag Hammarskjöld skriver – den längsta resan är resan inåt! Då vi förunnats försoning med det egna jaget kan jag ge andra min uppriktiga mognads frukter. Liksom vår Elisabeth så starkt beskrev i sin mäktiga självbild.

Högst upplyste styrande mästare, käre Anders!

Du har tillsammans med Dina medarbetare givit oss förtroende och spelrum att skapa "Elisabeth". På mina egna, alla ämbetsmäns och alla grundläggares vägnar vill jag varmt tacka för tilliten, förhoppningen och utmaningen Du därigenom visar. Vi kan inte beskriva framtiden men vi kan lova att göra vårt bästa. Detta löfte är härmed givet och med vår trovärdighet lämnat i Din vård.

Nu frågar sig den uppmärksamme lyssnaren, om han ännu finns kvar i vaket tillstånd; Hur kan han veta så mycket om Elisabeth? Alla sina brev sände hon alltså till sin älskade, förtrogna väninna Sophie Piper. Vid hennes bortgång 1716 lämnades dessa dokument på Elisabeths order vidare till baron Carl Göran Bonde på Ericsbergs gods i Sörmland för vilken Elisabeth kände ett djupt förtroende. Där skulle breven ligga under femtio år efter hennes bortgång, inlåsta i ett kop-parskrin, försett med ett stort E samt, HÖR: trenne lås! Senare kom den dåvarande fideikommissarien baron Carl Carlson Bonde att ge ut dessa dokument i sex band med början 1902.

1932 hette godsets herre Carl Knutson Bonde och han fick detta år ett besök av den genom spekulationer i Krüger och Toll utfattige godsägaren Emanuel Carlsson från Nöbble gård utanför Värnamo. Med sig hade han tre av sina söner och de önskade förvärva arrendet på den under Ericsberg lydande gården Valla. Dessa tre bröder Carlsson hade här mycket stor framgång. En av dem hette Magni Carlsson, förvärvade 1965 Säfstaholms gård vid Vingåker och blev 1980 min käre svärfar. Magni levde fram till morgonen den 22 oktober 1988. Samma afton mottog jag förundrad min tredje grad. Den gången, 1932 då de satt hos baron Bonde för att göra upp arrende på sitt "Terra Nova" så stod Elisabeths kopparlåda sannolikt bara några meter därifrån.

Livet skall ge vår njutning, vår förundran, vår tacksamhet och vår glädje! Ske allt så!

Bröder Grundläggare, var mig behjälplig att på sedvanligt sätt bekräfta dessa, mina tankar.

Logens ämbetsmän
1/2