S:t Ansgar
1083
S:t Ansgar
Vretensvägen 14, Igelsta Gård
152 57 SÖDERTÄLJE

st.ansgar@frimurarorden.se

S:t Ansgar

Här hittar du aktuell information om våra många aktiviteter och olika verksamheter. Äldre information hittar du längst ned på sidan.


Igelsta Gårds historia

Igelsta, tidigare namnformer Ighulstum år 1405, Yghulstum år 1409, Eghelsta år 1549, omnämnes i de första jordeböckerna från 1500-talets mitt som en enstaka gård, men en stor sådan, hela 12 öresland. Den torde i storlek endast ha överträffats av den största gården i Hallbyn.

Igelsta gårds historia - från forntid till nutid
Vid slutet av stenåldern stod havsytan i östra Sörmland ca 20 m över nivån på 1950-talet. Det torde betyda att vattenförbindelse bör ha funnits mellan sjön Uttran och Igelstaviken i dalen förbi Bondgärdet, Karleby och Igelsta. Långt senare har en förbindelse förenat Uttran med Glasbergasjön, Getan och Tullan. På 1600-talet var sannolikt Glasbergasjön en långsmal vik av Uttran.

Redan på 1500-talet omtalas Igelstabönderna som handels-idkare och fiskare. De gjorde pengar på omlastningen från Saltsjö- till Mälarbåtar före kanalens tid. Igelstagården hade skattenatur och var alltså bondeägd. Dess ägare heter under 1500-­talet Jöns och Matts. Kung Johan III förbjuder dem i ett brev att stänga ”skutheleden” med sina fiskedon, och 1596 behandlar Karl IX ett klagomål från Södertälje, att staden var utsatt för konkurrens från ”lanthamnen” vid Igelsta. Både finnar och norrlänningar kom in med fisk och andra varor som de sålde vid Igelsta. Det stadgades då att ingenting fick säljas, förrän det blivit uppskrivet och förtullat, varför fartygen först skulle anlöpa stadens tull.

Tidigt på 1600-talet har av den enstaka gården bli­vit en by, som den väl troligen varit av ålder. År 1623 har byn en gård om 12 och en om 6 öresland, båda av skattenatur. På 1636 års karta, i Lant-mäteriarkivet, är dessa två gårdar markerade och dessutom en bebyggelse nere vid sjön på den forna sågens plats. Denna bebyg-gelse bör ha varit belägen på den utjord som något senare kom att. kallas Simpudden och var anslagen som lönejord åt härads-skrivaren i fögderiet. Redan på 1640-talet var de två går­darna, som omfattade den ena 12 och den andra 11 ⅓ öresland, i frälsehänder, och ett av Igelstahemmanen lades på 1660-talet di­rekt in i Halls säteri och upphörde därmed. Det andra förlänades fogden Bengt Larsson på Hall under hans livstid.

Igelstahemmanen skildes 1695 så, att assessor Johan Strokirch köpte den del som lagts in i Hallsäteriet och Carin Bååt behöll resten av Igelsta till sin död 1699. Utjorden Simpudden uppläts 1716 av en löjtnant och "hejderidare” numera kallad jägmästare Johan Faggot, som löne­förmån och resten av Igelsta förvärvades 1717 av en fru Märta Egelman, död 1726, Namnet är säkerligen taget just från Igelsta. En Erich Egelman var enligt Eidem barberare i Södertälje och död före 1700. Erik Egelman (död 1698) omtalas samtidigt som gästgivare på Pilkrog. Han kan ha varit samma person, möjligen en bror till Märta Egelman. Om henne vet man att hon varit gift med rådmannen Johan Leffler, som året före sin död 1709 blivit borgmästare i Norrköping och att hon sedermera gifte om sig med en bokhållare Anders Persson Hult, vars dotter Brita Christina, gift Gyllenram, senare blev svär­mor till Christoffer Fredrik von Scheven på Hall. Mannen Gyllen­ram, som fått Igelsta efter Märta Egelman, sålde 22/9 1724 hemma­net till Georg Bernhard von Scheven, som fem år tidigare köpt Hall, och sedan dess hade Hall och Igelsta i sin helhet gemensam ägare ända till 1862.

Av Igelsta hade i början av 1700-talet, trots att en del jord lagts under Hall, blivit en verklig by. Ar 1724 är Uppgården och Ne­dergården uppdelade i vardera 2 gårdar, varje gård om ett halvt mantal. Ena mantalet brukas av Pehr Olsson med ½ och av "Erik" med ½. Det andra har som brukare Anders Andersson med ½ och Pehr Andersson med ½. Utjorden Simpudden brukas och bebos av en "Erik Perssons änka". Den stora utbyggnaden till fyra gårdar skedde i samband med återuppbygganden efter 1719 års rysshärj-ningar, då Märta Egelmans Igelstahemman, som troligen även förut bestod av flera brukningsdelar, så totalt brändes ned, att bara en badstuga lämnades kvar.

Den omständigheten att Igelsta i inemot 150 år kom att ägas av herrarna till Hall medförde inte på länge någon ändring i byns struktur. Den brukades och beboddes av fyra, tidvis av fem åbor och var under 1700-talet jämte Tysslinge socknens största bybild­ning. Utjorden Simpudden hade under hela 1700-talet sin särskilda åbo. Dess äganderättsförhållanden är en smula oklara. Tydligen förhöll det sig så, att von Scheven köpt utjorden som sådan men att räntan från jorden hela tiden utgick som löneförmån, först till hejderidaren, sedan till häradsfogden. Senare på 1700-talet anla­des också ett torp till Igelsta, benämnt Vreten, och 1859 anlades lägenheten Lugnet invid Glasberga grind. Igelstabönderna hade givetvis att erlägga ränta till Hall. I Weidenhielms hushållsbok för 1793 redovisades för detta år inalles 160 Rdr i räntor från Igelsta. Ett mantal i Igelsta anslogs 1776 för fångtransporter och samtidigt ½ mantal för kronobrevbäring.
  Fångtransporter utfördes av Igelsta­bönder ännu in på 1820-talet, från 1803 med assistans av frälse-hem­manet i Karleby, och postskjutsar förekom senast i slutet av 1850­-talet. Igelsta var i många år stationeringsplats för socken-skrädda­ren. Sålunda antecknas 1809 skräddaren Johan Eklund som boende där.

Igelstabönderna var betrodda med en hel del uppdrag. En Erich i Igelsta, som ej närmare kunnat identifieras, omtalas som ledamot av bondeståndet vid riksdagen 1605, första gången som någon soc­kenbo omtalas som beklädd med något allmänt värv. En Ingewaldh i Egelstadh är rotemästare för kyrkan 1674. En Per Persson, f. 1769, var 1809 ledamot ov kyrkorådet. Nämndemän har ofta tagits från denna by, och 1828 är en Gustaf Gustafsson sexman. Det är egent­ligen allt, som kan sägas om Igelstaborna liksom om andra äldre sockenbor.

De drar förbi i en till synes ensartad skara utan alla nyanser, ofta har man bara deras namn, födelse- och dödsår, ibland också var de kom från och om de dog bråddöden, som ibland kunde hän­da med dem, som prövade fiskarens hårda yrke. En Jan Eric Lin­dahl synes på 1830-talet ha tjänat upp sig från torpare vid Bondgär­det till bonde, först vid Igelsta och sedan vid Karleby. En av Hall­herrarna, som hade notoriskt dåliga affärer, drog sig inte för att låna pengar av denne sin frälsebonde. En Anders Andersson bru­kade i många år från 1825 en halvgård i Igelsta nr 2. När han bör­jade bli gammal, fick han 1847 i donation på livstiden ett nybygge, Annelund, och inflyttade där. Han bodde där länge, och arbetade 1853 "på beting" med flyttningen av fattighuset från staden till Alimoniatomten.

Från 1850 och fram till Igelstas skiljande från Hall 1863 synes gårdarna ha brukats under Hallsäteriet. Det skedde ungefär samti­digt med att de båda Hågagårdarna lades in under Hallsäteriet.

Den 15/12 1862 övertogs Igelsta av den tyskfödde Julius von Homeyer. Född 28/6 1822, gift 1860 med Erika Charlotta Widebeck. Han dog 23/11 1881. Änkan bodde i många år kvar vid gården. Brodern August hade vid auktionen efter notarie Alexander Gerhard Röhls konkurs köpt in hela det Röhlska ägo­komplexet Hall-Igelsta-Karleby frälsegård. Men han överlät omedel-bart Igelsta jämte Karleby till brodern för 88.200 Rdr inklusive ett på ägorna 1850 av sjökaptenen Fitinghoff anlagt tegelbruk.
Detta anlades vid Igelstaviken nära den senare uppförda Snickeri-fabriken och var från början avsett att täcka gårdens behov av tegel.

Själva Igelsta hade ett taxerings­värde av 44.000 Rdr, Karleby 21.000 Rdr och tegelbruket 18.000 Rdr. Igelsta omfattade vid försäljningen 182 tunnland, och på ägorna fanns två torp, som tillsammans gjorde 95 mans- och 18 kvinnodagsverken. Något Corps de logis fanns emellertid inte utan Homeyer byggde ett sådant i en backslutning ned mot landsvägen och den nyligen invigda järnvägen. Byggnaden stod i föga ändrat skick kvar ännu på 1950-talet.
Tegelbruket drevs med väx­lande framgång av ett flertal arrendatorer och ägare, bl a H. C. Leutnant Ph. Rossander som köpte det 1876, och en grosshandlare J. W. Wallin genom Igelsta AB, till 1890, då det lades ned. Vid försälj­ningen och avsöndringen från Igelsta gård 1876 medföljde även en del åkerjord utmed sjön. Tegelbruket antecknas 1884 ge ett år­ligt netto av 6000 kr. Den siste ägaren Wallin bodde mot slutet av 1880-talet i det gamla tegelmästarehuset, tills han omkring 1890 byggde de två s k Wallinska trävillorna i backsluttningen mot Igelstaviken och flyttade in i den sydligare av dem. Dessa villor med sina glasklädda verandor står ännu kvar.

Tegelbruket lades ner år 1890 efter en 40-årig verksamhet och efterträddes i början av 1890-talet av en cementvarufabrik, ägd av Kalk och Cement AB Tessin i Stockholm med en H Bylin som disponent. En broder till Bylin drev längre ned, mot sågen, samtidigt en färgstoffabrik, där man sökte framställa zinkvitt. Den senare rörelsen såldes sedermera till Liljeholmens stearinfabrik i Stockholm, som drev den under rätt många år och även köpte tomter i Igelsta hage för eventuell utvidgning.

Redan 1895 är tillkomståret för det företag, som sedermera skulle kom­ma att utveckla sig till en industri av för trakten mycket stort format, nämligen Igelsta Ångsåg. Företaget anlades som ett tvåramigt sågverk av F. Jonsson & Co i Ockelbo och drevs av detta företag i många år med en Alfred Jonsson som föreståndare. Under första världskriget, då sågen grundligt ombyggdes med nytt såghus, maskinhus och hyvleri var där anställd en disponent K. B. Lindstein, och från 1925, då Norr­köpings Export Hyvleri övertagit företaget, leddes det av dispo­nenten Fredr. Rydberg. Under depressionsåren i början av 1930­-talet var rörelsen i det närmaste nedlagd tills den år 1935 övertogs av det förutvarande företaget Igelsta Trävaru Aktiebolag.  Erik Bolin var då disponent i bolaget sedan den 1 februari 1936. Bolagets aktie­kapital, som vid starten utgjorde 100 000 kronor, hade sedermera tiodubblats, och sågningen ökades från 3000 till 7000 standards. Omsättningen var år 1952 ca tio miljoner kronor. Förutom sågade, hyvlade och arsenikimpregnerade trävaror tillverkades och försåldes också ledningsstolpar, snickerier och träkol. En ny såg med en kapacitet av 10 000 standards per år hade anlagts 1952 och barkningsmaskin hade nyligen installerats. Stapling kom i fort­sättningen att verkställas med gaffeltruck. Bolaget hade brädgårdar i Stockholm och Nynäshamn, egen bogserbåt om 275 hkr samt ett 10-tal lastbilar för transport av timmer och sågade trävaror. An­talet anställda utgjorde 1952 omkring 200 man.

Från 1890-talet kan nämnas häradsdomaren K. R. Lindströms båtbyggeri i Tysslinge, där några av vårt lands första motorbåtar byggdes och monterades.

Vid slutet av första världskriget anlades ungefär vid platsen för det gamla tegelbruket och senare cementfabriken en snickerifabrik av bröderna E och M Norberg. Fabriken ägdes tillsam­mans med Högmossens ångsåg i Nykvarn av W Sahlin och E Bohestedt. Aktiekapitalet för snickerifabriken är 100 000 kronor och arbetsstyrkan cirka 30 man. Man levererar sågade och hyv­lade trävaror och byggnadssnickerier, samt sågade trävaror även på export. Produktionen var då c:a 1500 standards.

En snickerifabrik drivs även i Tysslinge på samma plats, där det ovannämnda båtbyggeriet tidigare fanns. Fabriken, som star­tade blygsamt med tillverkning av fågelholkar, drevs av Erik Lindqvist och har sedermera specialiserat sig på bänkfönster. Där gjordes dock också byggnadssnickerier av skilda slag. Idag är det ett mindre byggvaruhus. Det drivs fortfarande av familjen Lindqvist genom två äldre bröder.

Grustaget vid Karleby, som på något tiotal år ätit ur en jättelik krater i åsen, startade 1941 och ägdes av Södertälje Grus AB. En cementfabrik var anlagd invid grustaget. Ytterligare ett grustag togs upp vid Talludden år 1945 men måste snart därefter läggas ned då marken där mest bestod av lera och rullsten.

Mätningar för järnvägens sträckning genom socknen började i november 1857. Vid Igelsta, som fick släppa till den största delen av järnvägsmarken, betalade staten totalt 750 Rdr. Järnvägen byggdes av utkommenderade regementen, fångar, torpare och drängar. Bandelen Stockholm - Södertälje stod klar hösten 1860.

Igelsta hållplats öppnades den 1 april 1879, där nuvarande Östertälje station nu är belägen. Den anlades på sockenbornas egen begäran och bekostades av dem. Den bestod av biljettkur, plattform och flaggstång. Järnvägen gav ett stort uppsving för socknen. År 1905 såldes 1.251 biljetter för 2.216 kr vid Igelsta anhalt och fem år senare 10.381 biljetter för 7.396 kr. Detta visar den kraftiga utveckling av kommunikationerna som skedde i samband med utvecklingen av järnvägarna i början av förrförra seklet.

År 1879 deklareras Igelsta jämte dess del av Karleby till 2 3/4 mtl och anges omfatta inalles 650 tunnland, varav 185 åker och 430 skog. Gården hade 5 hästar, 16 oxar, 1 tjur, 34 kor och 2 svin.

År 1906 sålde fru von Homeyer Igelsta med Karleby-delen till v. häradshövdingen och direktören i Järnkontoret Emil Kinander (f. 1860, död 1929). Han använde gården huvudsakligen som som­marbostad och hade den utarrenderad, från 1911 till sin foster­son Gösta Reuszner (född 1881, död 1940). Denne Reuszner blev vid 25 års ålder frimurare i S:t Johanneslogen S:t Erik år 1906 och blev Johannesmästare (grad III) år 1909. Uppenbarligen stannade han i Johannesfrimureriet, då han finns upptagen i grad III i 1928-års matrikel. Det har således bott frimurare på Igelsta Gård. Åt honom byggdes förutva­rande kommunalhuset som arrendatorsbostad 1913. Kinander av­styckade Igelsta hage till villatomter 1908 och står som grundare av samhällena vid Igelsta. Från 1925 antecknas Reuszner som går­dens ägare. Han gjorde framstående insatser i den kommunala verksamheten och var också ordförande i Öknebo Hushållnings­gille och i Hushållningssällskapets egnahemsnämnd. Efter Reusz­ners död såldes gården jämte Karlebydelen 1942 till Södertälje stad, som alltjämt är ägare. Gårdarna Igelsta och Karleby arrenderades av lantbrukaren P. H. Erlandsson från år 1942. Han bodde på Igelsta gård fram till sin död 2002.

Östertälje blev självständig kommun år 1866. Före industialise-ringens tid var Östertälje en typisk jordbukssocken, ett idylliskt samhälle med sina knappa 500 invånare. Vid denna tid, år 1872, hade Södertälje stad 2.298 invånare.

I boken om Östertälje skriver Gunnar Rudstedt år 1952:
Södertälje Stads strävanden att söka inkorporera även resten av Östertälje kommun daterar sig från mitten av 1930-talet och möttes från första stund av kompakt motstånd från Östertäljeborna. Ett motstånd, som stegrades till något av en folkvrede vid ytterligare planmässiga framstötar från Södertälje stad under 1940-talet. Sedan staden på ett ganska försåtligt sätt förvärvat Igelsta gård och det gamla frälsehemmet i Karleby samt fått fastigheten Talludden, avstyckad därifrån, kunde kommunen inkorporera Östertälje i Södertälje stad.

Befolkningen var år 1952 i Östertälje kommun, i municipalsamhället 600, i villaområdet 300 och i övriga socken 620, inalles 1.520 personer.  Detta kan jämföras med Södertälje stads folkmängd som år 1950 var 35.655 personer.





Förklaringar:
Mantal var ett jordtaxeringsmått. Ursprungligen (från 1600-talet) var ett helt mantal (1/1) en gård med en areal och avkastning som kunde försörja en medelstor familj och betala skatt till Kronan

Öresland: Ett markland = 8 öresland = 24 örtugland =
192 penningland = ca 24 tunnland.

Ett markland var under medeltiden i Svealand ett mått på värdet av en jordegendom, knutet till avkastningen snarare än till arealen. Även kvarnar och andra tillgångar, t o m sjöar, kunde värderas i markland. Sannolikt avser ett markland ursprungligen den mängd jord för vilken den årliga avraden eller skatten var en mark silver. Marklandet utgjorde också ursprungligen norm för jordpriset. Det rätta, eller skäliga, priset för ett markland jord var 24 mark silver. Marklandsvärderingen infördes successivt från och med 1100-talet och hade under 1300-talet helt ersatt eventuella tidigare system i svealandskapen.

Marklandets underavdelningar kom i senare tid att spela en viktig roll vid den successiva övergången till en systematisk och enhetlig arealmätning av all skattejord i Sverige. Som ett led i reformarbetet skapades för detta syfte i början av 1600-talet det geometriska öreslandet.

igelsta
1/1