S:t Ansgar
1083
S:t Ansgar
Vretensvägen 14, Igelsta Gård
152 57 SÖDERTÄLJE

st.ansgar@frimurarorden.se

S:t Ansgar

Här hittar du aktuell information om våra många aktiviteter och olika verksamheter. Äldre information hittar du längst ned på sidan.


Hur började frimureriet i Södertälje?

Ordens förutvarande Vikarie för Ordens Sigillbevarare och Kansler Gösta Sandberg var den som initierade och höll sitt vakande öga över brödraföreningens tillkomst. Han skrev följande i S:t Ansgars jubileumsskrift vid firandet av föreningens 10 åriga verksamhet:

Det var så det började...
I oktober 1980 kallade Ordensledningen ordförandemästare och ordförande inom första fördelningen till ett sammanträde i Stamhuset. I kallelsen angavs ej vad frågan gällde. Jag var vid den tiden OM i S:t Johanneslogen Västmanland.

Till sammanträdet infann sig SMP Gustaf Piehl, åtföljd av OSK Lars Ljunggren och ytterligare ett par ledamöter av Högsta Rådet (HR). Vi informerades nu om att man önskade en liknande organisation av första Fördelningen som av övriga fördelningar inom Orden. De övriga leddes av en provinsialloge, medan första Fördelningen sorterade direkt under Stora Landslogen. HR önskade därför att en utredning såg närmare på frågan, hur en sådan övergång skulle kunna ske. Då man dessutom ansåg att frågan i så hög grad berörde fördelningens arbetsloger och brödraföreningar utanför Stamhuset, även om dessa berördes av en omorganisation, och man ej önskade att Stockholmsintressen skulle dominera utredningen, meddelade SMP att han nu tillsammans med övriga högsta ämbetsmän och alla OM i Stamhuset lämnade sammanträdet och avvaktade det förslag, som representanterna från landsorten kommit fram till efter sina fortsatta överläggningar.

Där satt vi, helt oförberedda och med ett problem framför oss, som vi ej haft möjlighet att tänka över. Vi började samtala med närmaste grannen vid bordet, tills någon stack ordförandeklubban i min hand och vi övergick till en ordnad diskussion.
Vi beslöt att tillsätta en utredningsgrupp, där Andreas- och Johannesloger samt brödraföreningar skulle vara representerade. Vi bestämde också, att arbetsgruppen skulle bestå av fem ledamöter.

Jag valdes till ordförande, övriga ledamöter var bl a Arne Hellberg, Sa Eskil, Harry Lenhammar från Vidar och Jonas Nauclér från Roden. Vi beslöt att arbetsgruppen skulle försöka fullgöra sitt uppdrag på ett halvår. Jag kom sedermera även att fungera som sekreterare inom gruppen. Betydligt lättade - i alla fall de som ej ingick i arbetsgruppen - tågade vi ut till den väntande delen av det ursprungliga antalet deltagare och jag meddelade SMP vad vi kommit fram till.

Efter någon vecka hade arbetsgruppen sitt första sammanträde och drog upp riktlinjerna, hur det fortsatta arbetet skulle läggas upp. Vi arbetade ganska intensivt och lyckades, som vi tyckte, Iösa de olika problemen på väg till en kapitelloge. Utom på en punkt, som var nog så viktig: ekonomin. Vi hade bett Drätseldirektoriet att göra en genomgång av Ordens ekonomi och ur den särskilja, vad som tillhörde första Fördelningen från vad som tillhörde Orden i dess helhet. Det kunde man inte och utan en ekonomisk plan kunde vi ju inte slutredovisa vårt utredningsuppdrag.


Då kom Harry Lenhammar på en väg att både gå en omväg om det viktiga problemet med ekonomin och samtidigt få verksamheten i övrigt att fungera, medan Drätseldirektoriet fick lite bättre tid på sig att fundera på sitt problem.
Vi föredrog alltså som ett alternativ att i stället för att direkt bilda en provinsialloge, skulle OSM utse en ämbetsman, som under mellantiden skulle ha tillsyn över fördelningens arbetsloger och brödraföreningar och finslipa vår tänkta organisation ytterligare.

På det viset lyckades vi lösa vår målsättning att ha utredningen klar inom ett halvår: på Valborgsmässoafton 1981 överlämnade jag resultatet av mödan av vårt arbete till SMP.

1982 började något hända...
Den 28 januari på morgonen ringde SMP och meddelade, att OSM utnämnt mig till R&K, att HR fastnat för utredningskommitténs förslag med en temporär lösning med en ämbetsman, som skulle vidare arbeta för en lösning med en provinsialloge inom första fördelningen och att jag skulle få uppdraget vid Stora Landslogens högtidsdag i mars.

Det var ganska mycket på en gång en tidig morgon. Men jag satte igång och planerade. Jag hade vissa hjärtefrågor, som jag ville försöka lösa på de 4 år som stod mig till buds (75 år är ju "stupstocken" för ämbetsmän inom Orden). Jag var in till Stockholm ett par gånger för att besöka SMP och få klarsignal att mina planer överensstämde med ordensledningens syn på utvecklingen. Det gjorde de.

Efter den 22 mars kunde jag sätta igång. Jag hade sedan flera år ansett, att det var för magert med ett kapitel, en Andreasloge och 2 Johannesloger i Stamhuset med en mängd av presumtiva frimurare som fanns i Stockholmsområdet. Min tanke var att bilda en kedja av brödraföreningar, som dels skulle fånga upp de många frimurare som flyttat till Stockholmsområdet från landet i övrigt dels göra det bekvämare för de äldre bröder, som drog sig för att fara till Stamhuset på kvällarna, dels vidga rekryteringsbasen för de arbetsloger som arbetade i Stamhuset.

Jag hade glädjen att efter mitt första sammanträde i Högsta Rådet fara ut till en grupp frimurare som just ätit en gemensam lunch ute i Kristineberg och meddela dem, att HR till OSM tillstyrkt bildandet av Brödraföreningen Kristineberg, där jag dock icke deltagit i förberedelsearbetet.

Sedan följde i ganska rask följd 1) Attundaland i Täby 1983, 2) Gustaf Dahlén i Lidingö 1984 och S:t Per i Sigtuna 1985.

Men jag hade ett problem. Hur skulle jag få någon kontakt i SÖDERTÄLJE?
Jag hade inga personliga kontakter där och jag hade svårt att få något tips. Södertälje-området verkade på något sätt vara "terra incognita" för Frimurareorden. Naturligtvis fanns där enstaka frimurare, men de verkade ej ha någon nämnvärd kontakt med varandra. Jag måste söka en lämplig kontaktman, som kunde hjälpa mig att ta de första stegen mor en brödraförening. Och min tid höll på att gå ut, senast den 22 mars 1986 måste jag lämna mitt uppdrag ("åldersstupstocken").

Vid Södermanlands högtidsdag i Eskilstuna den 13 februari 1985 fick jag efter måltiden tag i en äldre frimurarebroder, som bodde i Södertälje. Jag utvecklade mina tankar om en brödraförening för honom och han blev eld och lågor. Jag kände mig uppmuntrad. Jag var tydligen på rätt väg. Men han ville inte åta sig uppdraget att bli kontaktman och spåra de frimurare som fanns i området.

Jag fortsatte alltså mitt sökande. Jag tjänstgjorde som kansler vid varje sammankomst i Kapitlet och där undersökte jag noga alla som kunde tänkas vara från Södertälje-området.
Så den 16 mars fick jag napp! Då recipierade i VIII graden en frimurare, som jag tyckte såg ung och energisk ut. Före måltiden sade jag till honom, att jag ville tala med honom efter måltiden. Han såg lite misstänksamt på mig. Det var Ulf Lemke! Efter maten satte vi oss att talas vid och jag utvecklade mina planer på en brödraförening. Han var genast beredd att hjälpa till men på ett villkor; han ville inte bli ordförande! Vi kom överens om att han skulle ta med sig några frimurarebröder, som han trodde sig kunna spåra upp och så skulle vi träffas i Södertälje på lämplig plats.

Onsdagen den 17 april for jag så över till Södertälje, letade upp Esso Motor Hotell och var där i god tid. Jag kände bara Ulf (träffats en gång!) varför jag satte mig att vänta. Strax passerade en person, som bar som identifikation Ordens matrikel väl synlig! Jag högg honom och det var Raimo Heiniö, vars namn jag välkände efter de fina ämbetsmannatecken han gjort åt Vidar i Uppsala. Strax kom också Ulf och senare ytterligare Åke Paulson och Jan Graffner. Vi hade en mycket bra och positiv diskussion och kom överens om, hur det vidare arbetet skulle bedrivas. "Södertäljebröderna" skulle genom Ordens kansli ta fram namn och adress på de frimurare, som bodde i ett ungefärligt upptagningsområde, som vi skissade upp och så skulle de kallas till ett sammanträde för att diskutera bildandet av en brödraförening.

Den 26 september 1985 samlades så en tapper skara på Torekällberget - jag hade börjat lära mig att hitta riktigt bra i Södertälje - jag vill minnas att vi var 27. Det var ytterst få av de församlade som jag hade träffat tidigare, men än märkligare var att det inte var fler av de församlade i övrigt som kände varandra. Jag hade en känsla av, att här behövdes verkligen en brödraförening!

Vi hade ordnat en liten sammanträdeslokal, där Ulf och jag satt vid ett litet "presidiebord". Jag hade gjort i ordning en föredragningslista för att få en viss ordning på diskussionen. Efter upprop, där var och en fick presentera sig med några korta ord, redogjorde jag för tanken med en brödraförening. Och när vi så kom till frågan om att bilda en brödraförening, blev svaret ett enhälligt - ja!

Så kom en besvärlig punkt på dagordningen: vi skulle gemensamt utse en arbetsgrupp, som skulle föra frågan vidare i samarbete med mig. Och nu var Ulf och jag riktigt ute på djupt vatten: jag kände bara några få, resten bara sedan presentationen, och Ulf kände inte heller så många.

Raimo var oförhindrad att ställa upp, han åtog sig till och med att vara sammankallande till det första sammanträdet. Vi bestämde oss för att ha en arbetsgrupp på 5 men bröderna var inte nämnvärt villiga att föreslå någon, måhända därför att de inte kände varandra så noga. Det var därför ett ganska grannlaga arbete för Ulf och mig att efter samråd föreslå den ene efter den andre. Och jag måste erkänna, att de vi nämnde visade en stor redobogenhet att ta på sig en uppgift för att föra frågan om en brödraförening i hamn.

Arbetsgruppen fick slutligen följande utseende: Raimo Heiniö, sammankallande, Ingmar Börjesson (tänkt sekreterare), Bengt-Hugo Bengtsson (tänkt skattmästare), Lennart Mattsson (som sedan blev arbetsgruppens ordförande, och tillika föreningens förste) och Per-Åke Köndell.

Så var arbetet i gång och jag vill lova, att det arbetades. Jag fick protokoll och annan information, och jag vill gärna erkänna, att jag beundrade arbetstakten.

Vid Stora Landslogens högtidsdag den 22 mars 1986 lämnade jag mitt uppdrag som Vikarie för Ordens Sigillbevarare och Kansler. Min efterträdare i uppdraget inom första Fördelningen Lars-Olof Engström, då befattningen ändrades till Extra Deputerad Mästare i SLL, bad mig fullfölja uppdraget med bildandet av föreningen, vilket jag naturligtvis mer än gärna gjorde. Det återstod ju fortfarande en hel del arbete.

Så mycket lyckligare kändes det då, när jag vid invigningen av Brödraföreningen S:t Ansgar den 25 april 1987 fick göra det som föreningens förste fadder tillsammans med Lars-Olof Engström som dess andre.

Gösta Sandberg